Öppet brev.

Var det någon som tappade en skruv? Jag undrar vad som ändrades med dig och mig? Varför kan vi inte bara gå tillbaka till tiden då du tyckte om mig som mest, då du älskade mig för den jag va och inte kunde vara utan mig? Då jag faktiskt fick höra massa snälla ord från dig, då vi hade roligt tillsammans, då jag inte fick bortföklaringarna som svar på om vi skulle träffas utan ett "självklart?" Det svider i hjärtat att veta att något som va så fint och så bra är borta nu, men det är det.. Det blir aldrig bra igen det vet jag nu. Jag sitter och läser alla texter, alla kommentarer på alla sociala medier som finns och jag har kollat igenom alla bilder. Du va som en öppen bok, du berättade allt för mig om du så bara skulle vara ute i 5 minuter fick jag höra det. Du frågade när vi skulle ses, du skrev att du hade tid att ses och att jag skulle ringa. Nu får jag inte ens ett sms. Men nu vet jag att du inte vill vara min vän längre, jag vet nu att du inte ens vill skicka ett sms bara för att kolla hur jag mår, även om vi inte kan träffas, jag vet det och det är okej jag förstår att du inte tycker likadant längre. Alla utvecklas, men vi behöver väl inte skiljas åt på det här sättet? Jag tyckte det va jobbigast när du flyttade härifrån, då led jag som mest. Nu har jag varit utan dig ett bra jävla tag och jag tänker inte ens på det. Ville väl bara säga att jag känner likadant för dig då som nu och tjae.. jag saknar dig eller ja dig och våra gamla tider, kan vi inte blåsa liv i dom och göra dom till nya?
Så svårt att få dig att förstå så fick bli såhär nu, märker du att texten handlar om dig kan du väl slå en pling, vore kul att veta vem du är nu igen.

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()


Kommentarer


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback